Levande hantverk i en tid av robotar – familjen Roos samarbetar med Finlands internationella urmakarskola

I en snabbt föränderlig tid känns det mycket speciellt att stiga in i H. Roos Uraffär i Ekenäs. Väggarna är klädda med klockor i alla tänkbara former. Ett gökur ropar sitt ko-ko. En annan klocka klämtar dovt. Tickandet ligger som en ljudmatta i affären som samtidigt är en verkstad. Klockorna för en lågmäld dialog med varandra.

Med jämna mellanrum öppnas butiksdörren och nya kunder kliver in. I händerna bär de armbandsur, väggklockor och ärvda rariteter som behöver omsorg. Affären ligger nära Kungsgatan som är Finlands äldsta gågata.

Här har familjen Roos verkat i över hundra år efter att Johannes Roos tog över affären 1907. I dag är det den fjärde generationen, Eric Roos, som står bakom disken. Vid ett arbetsbord sitter hans 77-åriga pappa Håkan Roos och arbetar. Sonen plockar fram klocka efter klocka och berättar passionerat om klockornas historia. 

– Den här har åkt ett helt klockvarv, säger han och håller upp en tung lodklocka. För 114 år sedan sålde min farfars far den här klockan. För några veckor sedan kom den tillbaka till oss, och det är nu fyrtio år sedan den senast var inne för reparation. 

Fyra generationer av urmakare

Eric Roos och hans pappa är båda utbildade vid den anrika Kelloseppäkoulu, en finländsk urmakarskola som i dag finns i Esbo och är internationellt känd (https://kelloseppakoulu.fi). På engelska heter skolan The Finnish school of watchmaking.

Den utbildning som herrarna Roos fick under sin tidiga yrkeskarriär är bara en del av lärandet. Håkan Roos lärde sig också yrket av sin far och sin farfar. Eric Roos har gjort likaså och han betonar betydelsen av att vara ödmjuk.

– Jag har lärt mig enormt mycket av min pappa Håkan. Från början insåg jag betydelsen av att ta råd av de äldre, och att inte tro att man kan allt själv.

Håkan Roos skrattar när pension kommer på tal, medan han fortsätter att pilla på en liten klocka med en tunn pincett. Arbetet kräver stor koncentration och precision.

– Ingen har föreslagit pension för mig och jag arbetar ännu sju dagar i veckan.

Här i affären finns han varje dag som den är öppen, och sedan fortsätter han arbeta sent om kvällarna i sitt arbetsrum som finns i släktgården ett stenkast ifrån. 

Reparerar fler och fler klockor

Urmakaryrket är mer än mekanik. Det är kundrelationer, minnen och generationer som möts. Vissa äldre kunder har hunnit träffa alla fyra generationer av Roos urmakare.

Tidigare var försäljningen en större del av verksamheten. I dag har näthandeln och smartklockorna bidragit till att den delen minskat, men reparationerna har i stället ökat.

– Jag är faktiskt hellre urmakare än försäljare, säger Eric Roos och granskar inskriptionen på baksidan av en klocka.

Där står hela klockans historia nedtecknad. Vem som ägt den, och när den reparerats. Det är fascinerande att följa en liten klockas liv.

Barn som inte kan klippa med sax

På arbetsborden ligger pincetter, tänger, specialverktyg och delar som knappt syns med blotta ögat. Arbetet kräver tålamod, finmotorik och problemlösningsförmåga. Eric Roos berättar att han varje dag ser framemot att komma på jobb, trots att han arbetar sex dagar i veckan och sällan har semester.

– Varje klocka är en ny utmaning, och man måste ha stor respekt för gamla ur. Går en klockdel sönder i misstag kan man inte beställa en ny. Det kan en bilmekaniker kanske göra, men inte vi.

Samtidigt rapporterar media om barn som inte längre behärskar saxen, eller om ungdomar som inte kan läsa av en analog klocka. Den här utvecklingen märks också i utbildningsvärlden.

Vid Kelloseppäkoulu berättar rektor Hanna Harilainen att finmotoriken generellt blivit svagare bland de sökande. Det kan en lärare som arbetat i skolan i 38 år också intyga. Men eftersom skolan har över 200 sökande varje år till cirka 15 studieplatser, kan man göra noggranna urvalstester och endast anta de mest lämpade.

– Det är viktigt att vi redan i grundskolan värnar om de här basfärdigheterna. Vi riskerar annars att förlora något grundläggande mänskligt, säger Harilainen.

En skola med världen som arbetsfält

Kelloseppäkoulu har utvecklats till en internationell utbildningsmiljö vid sidan om den traditionella finskspråkiga urmakarutbildningen som varar mellan två till tre år.

Den tvååriga engelskspråkiga urmakarutbildningen lockar studerande från Europa, Asien, Australien och Amerika. Avgiften är cirka 25 000 euro per läsår, men ändå är intresset stort. Rektor Harilainen berättar varför.

– En orsak är trenden med oberoende klockmärken vid sidan av giganter som Rolex. Många vill nu lära sig att skapa egna brand. En annan orsak är skolans framgångsrika alumner. Många av dem har stora internationella karriärer, till exempel den internationellt hyllade finska urmakaren Kari Voutilainen.

Rymden och drönare ställer krav på kunnande

Urmakarskolan utbildar också mikromekaniker som arbetar inom högteknologiska områden som kvantteknologi, drönarutveckling och rymdindustri. Det här är ett område som rektor Harilainen tror att kommer att utvecklas mycket i framtiden.

Samtidigt är hon bekymrad över minskade statliga anslag för vuxenutbildning som regeringen nyligen infört inom yrkesutbildningen i Finland. Många studerande är branschbytare, och just nu märks bland nya sökande till exempel översättare och andra som förlorat sina arbeten i takt med AI:s framfart. Till all lycka finns det en stiftelse bakom skolan som tryggar den ekonomiska sidan. 

– Oavsett hur världen förändras kommer vi att hålla fast vid det traditionella hantverkskunnandet. Det är vad vi lär ut, oavsett hur teknologin utvecklas och det kunnande utgör för oss ett grundfundament.

När unga återvänder till armbandsuret

Intressant nog ser Eric Roos en oväntad utveckling. När mobiltelefonerna nyligen begränsades i de finländska skolorna har armbandsuret fått ett uppsving.

– Många barn och unga kommer hit med sina barndomsklockor för att byta batteri. De behöver en klocka igen.

Samarbetet mellan H. Roos Uraffär och urmakarskolan är långvarigt. Klockor som inte kan repareras i Ekenäs skickas ibland till skolan, där gemensam expertis försöker lösa problemen. Ibland lyckas man, ibland inte. Varje klocka har sin egen personlighet.

En framtid som fortfarande tickar

Just nu finns det ingen självklar femte generation som står redo att ta över Roos uraffär. Sönerna i femte led funderar på andra yrkesval. Men hoppet lever.

– Man vet aldrig, säger Eric Roos och hämtar fram ännu en klocka som han vill visa. 

Och kanske är det just där i skarven mellan generationer, mellan utbildning och praktik, mellan tradition och teknologi som vår framtid ska formas.